111 Dagar senare...

Jaha, det har gått 111 dagar... Och jag inser att jag måste skriva lite om min Nemo... Dagarna är hektiska och oftast hinner jag inte tänka på honom, det är småbarn och bebis och allt som hör en barnfamilj till.

Men, så somnar båda töserna och mannen är på väg hem från jobbet. Jag sätter på min favoritlåt "Kapten Nemo" och vips är det som att sju år passerar framför mina ögon... Och det finns många som faktiskt inte kände min Nemo, och det finns så mycket att berätta...

Jag fick Nemo senhösten 2003, han var då åtta veckor och en riktigt liten krabat på 7 kilo... De följande veckorna gick han upp 2 kilo i veckan, och efter några veckor var han inte en liten krabat längre, utan en stor krabat.

Nemo var från början en mycket speciell hund... Ja så säger väl alla, men han var mer speciell än så. Han var så speciell att om jag inte varit så tjurigt envis hade han snällt fått flytta tillbaka till uppfödaren och jag hade köpt en söt Golden valp i stället för mitt kräk.

För Nemo var ett kräk... Många timmar gick åt till att försöka uppfostra honom, första vintern fick jag köpa sju nya vinterjackor, för han SLET SÖNDER dem i stycken... Ja, till slut köpte till och med svärfar en jacka åt mig...
Nemo hade en enorm kamplust och ville gärna kampa, och mina armar var sönderbitna, blå, svullna, ja mina ben med. Jag såg hemsk ut det första året. Hundpsykologer och allt stod och stirrade och funderade hur man skulle få bukt på honom. Han var, ja, en aning, speciell... På sommaren var det sedan svårt att förklara för folk att det inte var någon annan än min hund som misshandlade mig och jag undrar hur många som trodde jag ljög.

Men, med åren, kom Nemo att bli en mycket härlig hund. I mångas ögon ett stort, svart monster. Jag vet att varje gång vi flyttade, stirrade folk på oss och gick omvägar, många vände. I Backabo var vi kända som "den knubbiga blondinen med det stora monstret..."

Efter mycket övervägande vågade jag anmäla oss till en kurs på brukshundklubben och ja, jag vet inte vad de egentligen tyckte om oss där. Nemo var stor, han var ingen 7 kilos valp, utan en 58 kilos nallebjörn som var, speciell... Men allt eftersom veckorna flöt på blev han lite av allas favoritnallebjörn. Alla gillade Nemo, men jag kunde nog se och känna hur de ändå tänkte "men han är allt lite hopplöst fall".

Nemo gjorde som han ville... Där spelade ingenting någon roll, men jag gav mig inte utan vi gick en tävlingskurs och sedan en tävlingskurs till... Vi åkte på läger och vi spårade och sökte människor i skogen. Han var så duktig... Han var så vild. Han var så fantastiskt.. speciell, och helt, ja helt underbar.

Med honom vid min sida var jag faktiskt aldrig rädd. För jag vet att han hade gett sitt liv för att skydda mig. Jag vet det eftersom jag blev påhoppad i stan av en påtänd dåre, Nemo var nyopererad, och nyvaken efter narkosen, men jag såg hur tänderna åkte upp, jag såg hur han verkligen tänkte ge allt om det krävdes. Men det krävdes inte och han gjorde aldrig någon, någonting.

Nemo var livrädd för barn, men när Joela kom blev han hennes livvakt... Han vaktade snällt vagnen, gick alltid fint vid sidan om vagnen när den var med, han skärpte sig de gånger vagnen och Joela var med.

I mars 2009 opererades han. Det skulle vara en standardoperation, men allting gick snett och det blev fyra, eller fem operationer till, det tog nästan ett år innan han blev bra, i stället för åtta, tio dagar. På den tiden höll han dessutom på att förblöda, samma dag som Joela föddes...

Men, min älskade Nallebjörn överlevde och han blev bra... Under det där året trodde vi många, många gånger att det var kört för honom, men allt blev bra...

Under de sju åren vi hade honom, gjorde vi massor av utflykter och resor tillsammans. Vi åkte till Norge både på sommaren och på vintern, vi åkte till Göteborg, vi hyrde dyra stugor, för hundstugor är alltid så dyra, vi åkte till Österlen, vi gjorde utflykter hemmavid...

Jag minns en gång hur vi gick vilse någonstans i skogen i Karlskrona... Jag väntade Joela och vi hade gått långt, långt, på tok för långt.. Och vips var vi vilse, men efter att husse sprungit i mörkret i tre timmar, hittade han hem och lånade en bil och hämtade oss. Flera mil hemifrån. Det var våra typiska helger. Vilse någonstans i skogen utan mobil... :)

Nemo älskade att bada. Och han älskade att kampa. Och han älskade att äta pinnar. Ja, han älskade faktiskt allting. Nemo var full av liv, men hans kropp var slut.

Det är svårt när kroppen går sönder, när lederna inte håller, när sår inte läker, när operationer går fel och när magen på det tokpajar och går sönder och allt som sprutar är blod...

Sista gången Nemo var någorlunda frisk, lämnade jag honom på ett hundpensionat... Normalt sett brukar han inte bry sig och inte jag heller. Den här gången lyckades han ta sig upp på ett hundkojetak, vilket inte alls var hans grej och där stod han och skällde förtvivlat efter mig när jag åkte. Och normalt sett brukade det inte vara så svårt, men den här gången började tårarna spruta och allt kändes jättefel... Jag funderade på att återvända och åka hem, strunta i min resa, men åkte. Känsla följde mig många dagar men ingen hörde av sig så jag antog att allt var bra.

När jag sedan hämtade honom såg jag en mycket trött och sliten hund. Jo då, han hade kräkts och bajsat ner sig fullständigt. Det fortsatte i bilen och när vi kom hem... Han blev allt sämre. I två dygn bara rann det ur honom, hans ork försvann, jag gjorde allt jag skulle, men han blev snabbt sämre. Det blev till slut bara blod som kom och vi fick akut åka in och avliva honom.

Ja, det sista vet väl alla men inte resten.

Jag minns de där små stunderna som inte så många andra känner till. Som att lägga sig på golvet och ha honom som kudde. Eller som när vi satte ner honom på asfalten när vi kommit hem och han blev förskräckt, stackarn hade ju aldrig stått på asfalt innan. Så minns jag hur vi spelade låten "Captain Nemo" hela vägen hem, ca 22 mil...

Jag minns också att jag innan varit väldigt sjuk, men att allting vände, att jag fick mitt liv tillbaka, att allt som inte haft någon mening innan, fick stark mening. Han gav mig kraft att kämpa, kraft att överleva, kraft att leva, och han gav mig en värdefull vardag.

Och varje gång jag tänker på honom kommer tårarna. Han var så otroligt fin.. Så speciell, kanske för jag fick kämpa så med honom, mot alla fördomar alla hade. För det hade folk om honom. Nemo var stor, bullrig, vild... Och han skrämde många med sitt härliga sätt att vara.

I efterhand kan jag sakna att gå ut ur porten, med honom skällandes och alla stirrandes efter oss... Jag kan sakna allas blickar, snälla och förskräckta... Jag kan sakna kommentarerna "oh vilken stoor hund"...
Havet var Nemo, ja, allt var ju Nemo egentligen... Öland, där var vi med Nemo flera gånger, men iår åkte vi dit, för första gången utan honom. Konstig känsla, det var inte alls samma sak... Utflykter innebar en bråkig hund som stod där bak och flåsade och en stressad husse som tyckte det var asjobbigt...

Och 111 dagar senare kan jag undra om vi gjorde rätt? Kanske hade vi kunnat ge honom några månader till... Kanske ett år, kanske två. Eller bara ett par dygn, ingen vet... Valet var vårat och vi valde att låta honom somna in...

Att se honom ligga där sedan, död, stel, livlös, det var hemskt... Jag gick ut med ett tomt koppel, och vid bilen kände jag hur jag ville återvända till honom, jag ville inte lämna honom liggandes där, död, jag ville inte lämna honom, men jag gjorde det och åkte...

För många var han en hund. För mig var han ett kräk och min allra, allra bästa vän... Han var mer än en hund, han var, ja som ett barn. Folk kan erbjuda mig hundar mellanåt nu i efterhand, men, det är inte en hund jag vill ha. Det är NEMO jag vill ha. Han var inte "en hund". Han var en vän...

Nåväl. Det finns mycket att berätta om honom... Jag kan nog skriva en hel roman underhållande och uttråkande saker om honom... Men jag ska hålla mig där. Väljer att lägga ut ett foto på honom, taget i Älmtamåla när vi busar efter badet och han ser helt galen ut:D