Harmoni och konstiga människor

Om jag vetat innan att livet kunde vara så här underbart, hade jag skattat mig lycklig för några år sedan... För livet är underbart, fy vad bra det är, oj vad bra jag har det...

Joela älskar sin lillasyster. Jolin är hennes bästa vän just nu. Och det märks. Så fort hon inte ser Jolin ropar hon -JolijoliJOLIJOOOLIIII jojojojoliiiii så det ekar i lägenheten. Sova får det stackars lilla flickebarnet knappt göra. Och om hon gråter hämtar Joela nappen och trycker in den i munnen på Jolin. Och däremellan hittar hon små skedar och tar Minifomdroppflaskan, räkar "Eh hå heee" (ett, två, tre) och ska ge skeden. Söta barn!!! Och däremellan går Joela fram till Jolin och skattar och busar. Det är för underbart...

I dag var vi på BVC, tanken var 3 månaders spruta men lite snuva så blev det ingen spruta, dock vägning. 10 cm har hon vuxit och närmare 2 kilo... Stora lilla bebis...
Och i går började Jolin jollra på riktigt, hon har säkert gjort det lite innan med, men i går var det så stor skillnad på pratet, underbart! Nu börjar det bli roligt, när koliken nästan helt försvunnit och pratandet och skrattandet och responsen kommer mer och mer.

I morgon är det förälrargrupp... Jag brukar fundera ibland på varför jag valde att gå med... För grupper som är ihoptvingade och jag går sällan ihop. Och den här gruppen känns... Näe den känns inte så där jättebra... Och eftersom den inte gör det har jag inte heller memorerat namn och ansikten, så jag vet inte om jag skulle känna igen dem på stan...:) Men skitsamma, det kan vara intressant. I morgon ska vi prata mat och det är intressant...
Annars vet jag inte, men ja, vi får väl se, vore kul om man lärde känna en enda mamma med lika gammalt barn som Jolin på denna stan, men det är jag skeptisk och tveksam till att jag gör i alla fall i den gruppen... Nåväl, struntsamma, jag har "inget bättre för mig" så jag går dit:)

Det roliga är, att om jag varit i samma sits för några år sedan, hade jag förstått att det är svårt att få kontakt med folk, om man inte vågar prata och är superblyg, så som det var innan. Men nu kan jag inte kalla mig direkt blyg längre. Ärligt talat skiter jag oftast fullständigt i vad folk tycker och tänker om mig, tyck och tänk vad ni vill... Vem bryr sig? Jag är jag och jag ÄR fantastisk. Jag har härliga vänner och en underbar familj... Mer begär jag inte:)

Så får vi se om det blir flytt eller inte... Lite saker talar mot och lite för... Så ja, kanske,kanske blir det en flytt, ja inte allt för långt men så där 5-10 mil. Men vi får se...

Snö

Första snön har fallit i dag.
Det mesta, eller kanske allt, har dock försvunnit, men nu är det minus ute...

Nattade båda tjejerna i kväll, en kvart tog det, ibland förundras jag. Men det kanske mest beror på att jag kör totalt slut på dem innan sänggående, de får vara uppe lite, lite längre när vi är själva hemma, annars blir det sånt skrik och krigande och allt i sängen. I kväll gick det lugnt till, först somnade liten på min arm, sen stor bredvid min andra arm. UNDERBART!

Tog en sväng till parken i morse, inte ett barn var ute och lekte i blåsten och snöandet, mer än vi då... Blev liten sväng in på Ica efteråt. Och på eftermiddagen tog vi en liten sömnpromenad för att sedan gå hem och vänta besök. Gick ut och mötte besöket vid sexsnåret och tokdansade lite här hemma innan de till slut däckade.

Väntar på att Jesper ska gå över till Jourtiden, så jag kan ringa honom innan det är dags för mig att krypa ner också!

Massage

Fått massage i dag.
AJ AJ AJ...
Känner mig misshandlad och min rygg ser inte så fin ut.

Fick ett kul möte i dag, stötte på SjuksyrreErik... Var så länge sen jag träffade honom:) Ett snabbt hej och ett par minuters snabbsnack, inget mer, men kul att träffa på gamla ansikten ibland... Var länge sedan jag träffade honom väldigt ofta... Och tur är väl det om man tänker efter. Men skoj att stöta på folk så där mellan varven och säga hej ändå...

Barnen mår prima. Nybadade/duschade... Ena sover och andra sover snart.
Och snart sover jag med. Ska vara SOLO i ca 41 timmar med båda, så det gäller att försöka sova, för man vet inte hur dagarna blir...:)

Fyra månader har passerat...

Livet handlar inte bara om barn, utan också om andra saker. Om kärlek, om sorg, om glädje, om ilska, ja om allt... Och det handlar väldigt mycket om saknad efter det som en gång fanns... I dag är det fyra månader sedan Nemo somnade in. Tiden har gått så fort, samtidigt som det känns som det var i går. Fyra månader har bara rusat i väg... Utan honom. Och även i dag har han varit i mina tankar. Ibland är det nästan lite sjukt hur mycket jag börjat tänka på honom. Men vi hörde också ihop han och jag. Vi var speciella tillsammans. Han var min stora kärlek och så mycket mer än en hund och vän för mig. För mig var han, ja, Nemo, han var LIVET för mig.

Med att han var LIVET för mig, menar jag att han alltid var full av liv, han var alltid glad, alltid positiv, alltid busig, alltid... eh, ja lite småjobbig. Han var sig själv helt enkelt. En härlig men också jobbig hund. Och det var nog det som gjorde mig så förälskad i honom. Att han alltid var en smula småjobbig... Eller nästan, det fick mig att fånga de där små stunderna i LIVET när allt klaffar, när man har en härlig stund tillsammans. Och våra härliga stunder tog jag verkligen tillvara på...

Vår väg tillsammans var inte alltid den där raka vägen, den enkla. Allt för ofta valde han och jag andra vägar, lite bökigare, lite jobbigare, mer ansträngande, men också mycket, mycket mer spännande. Att ha en Nemo är ansträngande och mycket spännande... Med Nemo hände det alltid saker, vare sig jag ville det eller inte. Han var en stor, ståtlig och bullrig kille, som älskade uppmärksamhet och att synas. Något jag inte alltid tyckte var så skoj, men i skogen, där kunde han allt få hålla på, för där var det sällan någon som såg och hörde oss...

Äventyr. Jag inser att hela Nemos liv var ett äventyr... Från det jag fick hem honom tills dess att han lämnade jordelivet, var livet ett enda långt äventyr med honom. Han älskade att göra saker och vi drogs alltid med på alla roliga upptåg som blev till. Livet och vardagen blev ett äventyr, ut på små utflykter, för sånt älskade han, ja och vi andra också.

I dag regnade det och jag inser hur härligt det kunde kännas, att gå ut på kvällen i mörkret, medan regnet öste ner och vi blev allt blötare, hur härligt det sedan var att komma in och klä på sig torra kläder.

Så i dag på fyra månaders dagen av Livet utan Nemo, gick vi ut hela familjen, i spöregnet, i mörkret, i blåsten, rakt ner till Hamnen, vi frös och vi blev rejält blöta. Och för en liten stund, kändes det nästan som han var med oss igen.

Allas vår Kapten Nemo.
Sov sött i natt, Killen!

Storhandlat, kan man väl kalla det...

I dag for vi i väg hela familjen till det välkända MAXI för storhandling... På något sätt tycker jag det är oerhört kul att storhandla, speciellt när barnen är tysta...

Far runt som en galning bland hyllorna, Jesper tar det mer varsamt och kikar in varorna, medan jag springer som en tok runt hela affären och slänger i varor i vagnen... I dag blev det MYCKET handlat, hm, ja för 3500 kronor får man rätt mycket mat...
Men skönt, det är så dyrt på Stan, bara vällingen kostar typ 12 spänn mer per paket så nu passade vi på. Och med två små barn blir det sällan man prioriterar storhandling nu mer, men i dag blev det ÄNTLIGEN av... Och inget onödigt, inte ens en läsk eller en liten, pytteliten godisbit åkte ner, inget onödigt, bara det vi skulle ha, ja åsså ett paket DUPLO LEGO förstås, extrapris...

Lego råkar vara superskoj tycker vi alla som är över 3 månader gamla. Ut med allt lego över hela köksgolvet också bygger vi. Men mest muttrar vi över att vi vill ha mer lego, jag vill ha fler paket lego... Och resten av familjen med... Kul är det hur som helst.

Lite inbakad fläskfile med pommes blev käket i dag.

Och Joela, jo då, hon mår prima, lite hostig, snorig, men i dag var hon efter nästan två veckor, ÄNTLIGEN sig själv igen, superglad, lycklig, sprallig, mysig... Älskade ungen...
Jolin? jo då, hon var också glad i dag:) Som alltid 'ehh'... Sötnosen våran... Hon övar för fullt på att stå, ligger ner och man håller henne i händerna och därifrån ställer hon sig upp och skrattar... Det är för härligt!

Idol blev det i går också. Min idol Jay var bra, fick jag se på nätet efteråt, för Jolin älskar att skrika och vråla, varje gång han sjunger, ja varje fredag, varje vecka så vrålar hon när han sjunger... Komiskt.

I morgon blir det nog lite upphängning av hyllor i badrummet. Med 3,5 i takhöjd gäller det att någonstans ta tillvara på höjden, så det blir där, inne i vår lilla toalett, för duschen är ju på andra sidan hallen:)

Åkte förbi Backabo i dag. Och den som sedan dess ploppat upp i mitt huvud är så klart Kapten Nemo... Snart fyra månader har gått... utan honom. Hur kan tiden gå så fort?
Och, hur kan tomhet och saknad göra så ONT? Jag visste i ärlighetens namn inte att jag kunde älska och sakna någon SÅ mycket som jag saknar honom... Min älskade Nallebjörn... Som nu sover gott o väntar i himlen.

Sjukling

Joela fortfarande sjuk.
Genomförkyld och småhostig.
TRIST tycker jag!

Jolin mår finemang...

Varit ett hårt dygn, varit själva sen i går em fram till sena kvällen nu... I går kväll ville de bara skrika båda två, så nattningen tog 1,5 timmar och de sov inte förrän närmare halvett.... Tufft när båda är ledsna och de drar i gång varandra. Men sen, ja sen sooov vi. GOTT!
Fram till två då båda grät igen, så kan det vara, men båda somnade om.

Och nu i kväll somnade båda strax efter nio. JIPPIIII. Det innebär liten titt vid datorn och TV innan det är dags för dusch och tandborstning och nattning av mig själv.

Efter i morgon är det HELG! Fyra dagars ledig pappa här hemma *UNDERBART*!

Start på morgonen

Alla borde följa Joelas start på morgonen (gäller dock inte i dag).

Rusa upp ur sängen, springa till CD spelaren, trycka på Play och tokdansa till barnsångerna.

Det, ja DET är Joela det!

Alla dessa läkare...

Var till VC i dag med Joela. Lika bra att kolla halsen, då hon är så ledsen och medtagen fortfarande. Och halsen fick vi kollad, och en snabb titt i öronen. Sen var det klart.
Trist, jag hann inte öppna munnen och fråga läkaren någonting... Hade lite undringar när jag ändå var där... Tröttsamma läkare, som är så stressade att de glömmer lyssna på hjärta och lungor, att de glömmer att höra en förklara läget.

Joela har haft några riktigt ledsna och trötta dagar. Många tårar och det är inte likt min busa... Något stämmer inte riktigt... Men okej, jag får väl traska dit i morgon och säga att jag tror hon har fel på något annat då... Så kan jag hålla på så tills hon mår bra eller de hittar problemet... Snuvig, jo lite, men det är inte det som är problemet, det är något annat, måendet, allmäntillståndet... Den jättetrötta lilla tjejen som bara gråter och ropar aj aj aj aj... och tar sig för halsen.
Inga halsflussbakterier.

Jolin har för andra dagen i rad bajsat helt själv. Duktig flicka säger mamma... Förutom att hon bajsade igenom alla kläder inklusive ytterkläderna på VC. Så kan det gå och inte hade jag något med heller, mer än en kortärmad body... Tur vi har nära. Nu sover flickungen och ja, hon verkar må prima i dag 'peppar peppar ta i trä'.

I eftermiddag ska vi ta en liten sväng ner på Hoglands och se om gungorna är roliga, och så ska vi handla en cd med sånger till Joela.:)

Skruttungar

Skruttunge den store är fortfarande sjuk, dock feberfri mellan varven. Men en sån hängig tjej som i dag har hon aldrig varit, i alla fall inte när hon är feberfri... Stora lilla Joela busungen orkar inte leka.

Skruttunge den lille sover också. Det är sällan de sover båda två samtidigt, men ibland sker underverk. En i sovrummet och en i soffan...

Måtte Joela piggna på sig rejält nu, för det här är inte alls kul och absolut INTE likt henne. Inte äter hon direkt och inte dricker hon som innan heller, men lite får vi i henne mellanåt...

Hon får allt sova hos oss i natt också, så vi har lite extra koll på henne. Blir trångt med fyra i sängen men vaddå:) Finns det hjärterum så finns det stjärterum:D

Lillen är den stora men ändå liten...

Så är Joela hemma igen, efter en natt på sjukhuset.
Vi hade fått stanna om vi velat eller bara tagit permission, men vi bor så nära sjukhuset och är båda hemma, så vi skrev ut oss.

Det är ljuvligt att ha henne hemma igen... Min skruttunge. Mellanåt har hon ruskigt ont i halsen, då sätter hon näven för munnen och tokgråter. Och mellanåt får hon höga febertoppar på över 40 grader...

Men nu har vi koll, springer och kikar och lyssnar med jämna mellanrum så hon mår bra. Och ja, hon sover i VÅR säng de här nätterna, jag vägrar lägga henne i sitt rum när hon är så sjuk...

Hon har varit så charmig hela dagen och kvällen. Och Jesper hörde hur sköterskorna viskade "Vilken HÄRLIG unge" när de gick, till varandra. Mmm säger jag, hon ÄR en härlig unge, världens goaste.

Jolin mår bra... Inget direkt skrik, jo i kväll för hon ville bli vaggad till sömns. Den där ungen, hon är en bestämd liten tjej som vet vad hon vill, hon blir spännande att följa 'fniss'...

Kika klart på Beck filmen på fyran och hoppas att Joela vaknar UTAN feber i morgon...

Joela inlagd...

Åh vilken dag... Joela har haft hög feber nästan hela tiden, och när hon hade sovit middag var den på 40,7... Gav henne lite extra febernedsättande och flickebarnet blev som förbytt, en glad, dansande och skuttande liten tjej härjade runt. Helt underbart. På med bandspelan, för nu skulle det dansas...
Och mot sena eftermiddagen blev hon trött och somnade i pappas famn, sittandes... Han kom in till mig och Linis som vilade i sängen och la henne där. Och där låg vi alla, tills jag fick för mig att steka pannkakor...

Efter en stund hörde vi Joela vakna och gick dit, hon satt upp, men betedde sig mycket underligt, käken hakade, ögonen stirrandes och hela hon skakade...
-Feberkramp, skrek jag.
-Frossa, sa Jesper lugnt.

In på skötbordet och där var det ingen tvekan om vad det var.
Så jag skrek, något kyligt fort och Jesper slet med henne och öppnade frysen, jag fram och blötte en handduk. Sen ringde jag och ja, det var ju bara att slänga sig i bilen, som vi som tur var hade parkerat i backen och inte i p huset.

Och på den vägen är det. Samma underbara läkare som direkt sa att hem fick vi då inte åka... Eller inte Joela i alla fall.. Jag åkte hem och hämtade gosekanin och lite allergivänlig gröt och välling och egen flaska, för det fanns inte där sist.

Så är det jag som är hemma, jag och Linis. Jag gillar inte att vara den som är hemma, jag vill vara där, hos henne, med henne. Jag vill krama min flicka, pussa och gosa i en trång säng.

Men, jag har i alla fall fått sms rapport om att hon yrar och spexar för tillfället. Jag säger bara IPREN... :)
Dags o sova, i morgonbitti drar jag dit så fort vi vaknat jag och Linis... Och hoppas på att det inte blir mer kramper och att febern går ner.
För den har toppat lite väl högt i dag:S

Febertopp och SkrikKolikJolin

Jaha, så åkte Elis på feber, började på torsdagkväll, över 39,5 grader, fortsatte fredagen med närmare 40 grader. I går åkte vi in på barn, igen. Det är vårt andra hem, speciellt fredag och lördagkvällar. Då är det så tomt och tyst där (IRONI)... Träffade en fantastiskt bra läkare som konstaterade att Elis hals är rejält röd, när han tog prov kom det tom blod på proverna, så ja, hon har så ont i halsen att den blöder lite. AJ säger jag!!!!!
I dag har vi varit hemma allihop, pappa fick ta lite ledigt för att få det att gå ihop här hemma. Jolin hade ont i magen i går och skrek, Joela smällhög feber...

Och man kan ha feber på olika sätt. Det mest skrämmande i går var att Joela mellan 8-16 inte ens orkade sitta upp och att feber inte alls gav vika för febernedsättande...

När hon sovit middag i dag var hon rejält varm, jo då 40,7 var det då... men med lite ipren och alvedon har jag fått ner det till nästan ingen feber.

Tänkte börjat med mjölkfri ersättning till SkrikJolin i natt, men icke sa nicke ,för ungen vägrar ta flaskan. Skrik då säger jag... Näe det gör jag inte, jag gick o handlade fler olika droppar....

Så livet här hemma är lite sjukt just nu. Eller något sånt. Och i morgon är jag ensam, men bara från 06,60-22,30 (ironi) vilket pass:S

Nåväl... Så är läget.
Nu skriks det från alla barn.
TJOHO!

111 Dagar senare...

Jaha, det har gått 111 dagar... Och jag inser att jag måste skriva lite om min Nemo... Dagarna är hektiska och oftast hinner jag inte tänka på honom, det är småbarn och bebis och allt som hör en barnfamilj till.

Men, så somnar båda töserna och mannen är på väg hem från jobbet. Jag sätter på min favoritlåt "Kapten Nemo" och vips är det som att sju år passerar framför mina ögon... Och det finns många som faktiskt inte kände min Nemo, och det finns så mycket att berätta...

Jag fick Nemo senhösten 2003, han var då åtta veckor och en riktigt liten krabat på 7 kilo... De följande veckorna gick han upp 2 kilo i veckan, och efter några veckor var han inte en liten krabat längre, utan en stor krabat.

Nemo var från början en mycket speciell hund... Ja så säger väl alla, men han var mer speciell än så. Han var så speciell att om jag inte varit så tjurigt envis hade han snällt fått flytta tillbaka till uppfödaren och jag hade köpt en söt Golden valp i stället för mitt kräk.

För Nemo var ett kräk... Många timmar gick åt till att försöka uppfostra honom, första vintern fick jag köpa sju nya vinterjackor, för han SLET SÖNDER dem i stycken... Ja, till slut köpte till och med svärfar en jacka åt mig...
Nemo hade en enorm kamplust och ville gärna kampa, och mina armar var sönderbitna, blå, svullna, ja mina ben med. Jag såg hemsk ut det första året. Hundpsykologer och allt stod och stirrade och funderade hur man skulle få bukt på honom. Han var, ja, en aning, speciell... På sommaren var det sedan svårt att förklara för folk att det inte var någon annan än min hund som misshandlade mig och jag undrar hur många som trodde jag ljög.

Men, med åren, kom Nemo att bli en mycket härlig hund. I mångas ögon ett stort, svart monster. Jag vet att varje gång vi flyttade, stirrade folk på oss och gick omvägar, många vände. I Backabo var vi kända som "den knubbiga blondinen med det stora monstret..."

Efter mycket övervägande vågade jag anmäla oss till en kurs på brukshundklubben och ja, jag vet inte vad de egentligen tyckte om oss där. Nemo var stor, han var ingen 7 kilos valp, utan en 58 kilos nallebjörn som var, speciell... Men allt eftersom veckorna flöt på blev han lite av allas favoritnallebjörn. Alla gillade Nemo, men jag kunde nog se och känna hur de ändå tänkte "men han är allt lite hopplöst fall".

Nemo gjorde som han ville... Där spelade ingenting någon roll, men jag gav mig inte utan vi gick en tävlingskurs och sedan en tävlingskurs till... Vi åkte på läger och vi spårade och sökte människor i skogen. Han var så duktig... Han var så vild. Han var så fantastiskt.. speciell, och helt, ja helt underbar.

Med honom vid min sida var jag faktiskt aldrig rädd. För jag vet att han hade gett sitt liv för att skydda mig. Jag vet det eftersom jag blev påhoppad i stan av en påtänd dåre, Nemo var nyopererad, och nyvaken efter narkosen, men jag såg hur tänderna åkte upp, jag såg hur han verkligen tänkte ge allt om det krävdes. Men det krävdes inte och han gjorde aldrig någon, någonting.

Nemo var livrädd för barn, men när Joela kom blev han hennes livvakt... Han vaktade snällt vagnen, gick alltid fint vid sidan om vagnen när den var med, han skärpte sig de gånger vagnen och Joela var med.

I mars 2009 opererades han. Det skulle vara en standardoperation, men allting gick snett och det blev fyra, eller fem operationer till, det tog nästan ett år innan han blev bra, i stället för åtta, tio dagar. På den tiden höll han dessutom på att förblöda, samma dag som Joela föddes...

Men, min älskade Nallebjörn överlevde och han blev bra... Under det där året trodde vi många, många gånger att det var kört för honom, men allt blev bra...

Under de sju åren vi hade honom, gjorde vi massor av utflykter och resor tillsammans. Vi åkte till Norge både på sommaren och på vintern, vi åkte till Göteborg, vi hyrde dyra stugor, för hundstugor är alltid så dyra, vi åkte till Österlen, vi gjorde utflykter hemmavid...

Jag minns en gång hur vi gick vilse någonstans i skogen i Karlskrona... Jag väntade Joela och vi hade gått långt, långt, på tok för långt.. Och vips var vi vilse, men efter att husse sprungit i mörkret i tre timmar, hittade han hem och lånade en bil och hämtade oss. Flera mil hemifrån. Det var våra typiska helger. Vilse någonstans i skogen utan mobil... :)

Nemo älskade att bada. Och han älskade att kampa. Och han älskade att äta pinnar. Ja, han älskade faktiskt allting. Nemo var full av liv, men hans kropp var slut.

Det är svårt när kroppen går sönder, när lederna inte håller, när sår inte läker, när operationer går fel och när magen på det tokpajar och går sönder och allt som sprutar är blod...

Sista gången Nemo var någorlunda frisk, lämnade jag honom på ett hundpensionat... Normalt sett brukar han inte bry sig och inte jag heller. Den här gången lyckades han ta sig upp på ett hundkojetak, vilket inte alls var hans grej och där stod han och skällde förtvivlat efter mig när jag åkte. Och normalt sett brukade det inte vara så svårt, men den här gången började tårarna spruta och allt kändes jättefel... Jag funderade på att återvända och åka hem, strunta i min resa, men åkte. Känsla följde mig många dagar men ingen hörde av sig så jag antog att allt var bra.

När jag sedan hämtade honom såg jag en mycket trött och sliten hund. Jo då, han hade kräkts och bajsat ner sig fullständigt. Det fortsatte i bilen och när vi kom hem... Han blev allt sämre. I två dygn bara rann det ur honom, hans ork försvann, jag gjorde allt jag skulle, men han blev snabbt sämre. Det blev till slut bara blod som kom och vi fick akut åka in och avliva honom.

Ja, det sista vet väl alla men inte resten.

Jag minns de där små stunderna som inte så många andra känner till. Som att lägga sig på golvet och ha honom som kudde. Eller som när vi satte ner honom på asfalten när vi kommit hem och han blev förskräckt, stackarn hade ju aldrig stått på asfalt innan. Så minns jag hur vi spelade låten "Captain Nemo" hela vägen hem, ca 22 mil...

Jag minns också att jag innan varit väldigt sjuk, men att allting vände, att jag fick mitt liv tillbaka, att allt som inte haft någon mening innan, fick stark mening. Han gav mig kraft att kämpa, kraft att överleva, kraft att leva, och han gav mig en värdefull vardag.

Och varje gång jag tänker på honom kommer tårarna. Han var så otroligt fin.. Så speciell, kanske för jag fick kämpa så med honom, mot alla fördomar alla hade. För det hade folk om honom. Nemo var stor, bullrig, vild... Och han skrämde många med sitt härliga sätt att vara.

I efterhand kan jag sakna att gå ut ur porten, med honom skällandes och alla stirrandes efter oss... Jag kan sakna allas blickar, snälla och förskräckta... Jag kan sakna kommentarerna "oh vilken stoor hund"...
Havet var Nemo, ja, allt var ju Nemo egentligen... Öland, där var vi med Nemo flera gånger, men iår åkte vi dit, för första gången utan honom. Konstig känsla, det var inte alls samma sak... Utflykter innebar en bråkig hund som stod där bak och flåsade och en stressad husse som tyckte det var asjobbigt...

Och 111 dagar senare kan jag undra om vi gjorde rätt? Kanske hade vi kunnat ge honom några månader till... Kanske ett år, kanske två. Eller bara ett par dygn, ingen vet... Valet var vårat och vi valde att låta honom somna in...

Att se honom ligga där sedan, död, stel, livlös, det var hemskt... Jag gick ut med ett tomt koppel, och vid bilen kände jag hur jag ville återvända till honom, jag ville inte lämna honom liggandes där, död, jag ville inte lämna honom, men jag gjorde det och åkte...

För många var han en hund. För mig var han ett kräk och min allra, allra bästa vän... Han var mer än en hund, han var, ja som ett barn. Folk kan erbjuda mig hundar mellanåt nu i efterhand, men, det är inte en hund jag vill ha. Det är NEMO jag vill ha. Han var inte "en hund". Han var en vän...

Nåväl. Det finns mycket att berätta om honom... Jag kan nog skriva en hel roman underhållande och uttråkande saker om honom... Men jag ska hålla mig där. Väljer att lägga ut ett foto på honom, taget i Älmtamåla när vi busar efter badet och han ser helt galen ut:D

Paket

Glömde ju dagens bästa överraskning.

Mormor har skickat ett paket till flickorna FULLT med fina kläder.
Helt underbart!!!!
Så fina tröjor, klänningar, pyjamaser och byxor o strumpbyxor.
WOI... nu kan vi vara fina varje dag hela veckan lång:D
Tack mamma/mormor!

Sångstund

I morse bar det av på sångstund på Frälsis... Oj så vi sjöng.
Men det mest spännande hände hemma.
Jag vet att jag drog ur Joelas lilla bandspelare i går kväll, men plötsligt försvinner ungen, och inom tre minuter har hon både satt i kontakten, samt satt på bandet med sin musik... Jag går ut i köket och där står ungen och dansar hejvilt till musiken.

På Frälsis gick det dock inte lika vilt till på sången... En något lugnare och tröttare Joela var där, men efteråt lekte hon glatt med vagnen som for runt i hela kyrkan...

Och Jolin, ja jo hon har skött sig, lite skrikig mellanåt men inte mer än vanligt.
Det var goda mackor där, med smör och ost... Två timmar senare kom jag på, jädrans, jag går ju på MJÖLKFRI kost.. Mohahaha.. så kan det gå när haspen är på... Men GOTT var det ialla fall...:)

Nu laddas det kort på den andra bloggen... Spännande:D

GosJolin

SkrikJolin har utbytts mot GosJolin... En mycket gosig tjej somnade i min famn och gossover gott i soffan på ett tjockt täcke. BusJoela har somnat på pappas arm i sängen och sover nu gott i sin säng...

De är för härliga, de två små brudarna!

Det uteblivna besöket...

Jaha, så blev det inget besök... För en liten stund innan ringde besöket och avbokade... Okej, en del dagar gör det inget, men i dag gör det massor. För jag hade blivit ivägbjuden till ett par andra om det inte varit så...
Nu har Joela haft en tråkig inneeftermiddag för vi väntat och det inte är någon ide att klä två små för en kvart ute...
Tjo vilken BRA eftermiddag det blev.. En sån där pisstråkig speciellt för Joela.

Oftast gillar jag inte människor och nu blev jag åter igen påmind om varför... För det inte är att lita på att det blir något, någon gång... Nu återstår att se, ska jag klä på oss alla tre för en enda timme ute, eller ska vi vara inne och ha PISSTRIST?

Om detta inte hänt, hade vi kunnat gjort annat i fyra timmar. Nu sket det sig.
Urk, jag gillar inte människor... utan trivs bättre hääär, vid min dator, där jag kan va mig själv.

Måndag och en oskriven vecka framför oss...

Jaha, måndag förmiddag.
I går tillbringade vi eftermiddagen på Leklandet tillsammans med familjen Stranne. Underbart. Joela var helt GALEN där inne, helt sjövild, hon som alltid är så lugn annars blev som förbytt denna gång. Underbart att se. Hon sprang så fort att vi tappade bort henne ett par gånger, ja bara några sekunder men ändå...
Jolin var gapigare i går igen, men ändå inte så långa stunder som innan... Vi har cyklat med hennes ben och duttat henne massor hela helgen och jag hoppas och tror att det är just det som gett resultat och INTE min mjölkfria diet som är superdupertråkig...

På morgonen tog vi en tur till parken, Joela var mest jobbig här inne och jag tänkte att fickebarnet behövde lite luft och annat att se. Men icke sa nicke, arg som ett bi slutade det med att hon låg på marken och försökte få loss fastfrusna löv. Vi tog en sväng till Ica i stället och handlade pannkakssmet, den mjölkfria så klart och vips har vi båda ätit pannkakor och det är det bästa vi vet:)

Jolin sover i vagnen, Joela behöver strax sova middag, jag funderar på hur jag ska lösa det i dag... Ut med lilla vagnen, eller lägga Joela i sängen, men det är alltid så att Jolin tajmar och vaknar. Eller väcka Jolin, ge henne mat och sen försöka lägga oss alla i sängen...

Joela går nu runt och pratar sitt egna språk, det som inte någon förstår. Lite ord börjar ändå komma mellanåt nu...

Näe, tror jag ska köra ner flickebarnet i sängen och hoppas på underverk...

Jolin alias SKRIKJOLIN.

Jag kan väl bara sammanfatta denna dag med TVÅ akutbesök till barnkliniken och en IDIOT till läkare. En bebis som ändå är ledsen och har ont och en knäckt mor har jag blivit...

Men, det som inte dödar, det härdar. Det fick min ilska att tillbringa ytterligare fyra timmar på barnkliniken.
Men, Joela ÄLSKAR barnkliniken, så henne går det ingen nöd på. Och jag kan lika gärna sitta där med en jätteledsen och ont i magen bebis som att sitta hemma. Jag kan lika gärna sitta där och låta dem höra på när mitt barn skriker, timme in och timme ut, dag efter dag, morgon som kväll. Varsågod alla och lyssna...

Jag kan faktiskt ha barnskrik på repeat om det är så, men, det jag inte kan, det är att se min lilla lilla flicka skrika av smärta, få panik i ögonen, skrika ännu mer, vakna och skrika, skrika i sömnen och ha ont.

Jag kan låta hagga läkare spotta på mig, spotta på, jag kan låta dem göra det.
Men, jag VÄGRAR låta mitt barn ha ONT utan att söka hjälp.
Så, ja, in och ut in och ut och in och ut hela jävla tiden...

Nu hoppas jag på lite sömn. I morgon är en ny härlig dag... Eller i alla fall en NY dag...

Och min bebis har börjat gå upp för lite i vikt, ja för hon inte mår bra, men det är inget fel på henne. Hon bara skriker för hon tycker det är roligt och jag åker till barnkliniken för att träffa olika läkare för jag är så förtjust i alla olika korkade läkare som inte hjälper oss...

Nåväl, mest frustrerad för jag inte är klokare i dag, än för sex sju veckor sen när jag åkte in första gången, för ingen är klokare, och för att min älskade lilla flicka fortfarande mår aj aj, nu mer bajsar med hjälp och äter, men nu ändå skriker och slutar gå upp i vikt.

Ilsken är jag. och trött. och förtvivlad. För Jolin är allt... hon och Elis är allt och mer där till. Jag vägrar låta henne tyna bort. Så är det.

När lugnet kommer...

Om kvällarna när lugnet kommer, båda sover, är det inte alltid så enkelt att gå och lägga sig. Det finns mycket att göra, och mycket att inte göra, som att skriva inlägg här igen. Det jag borde göra, är en annan sak, nämligen sova. Och om jag ändå inte ska sova, borde jag plocka undan lite. Men, i stället funderar jag lite över vad jag och tjejerna ska hitta på i morgon.. Det är något mycket mer roligt och spännande... Jag funderar lite över vilken tid vi kommer att vakna, och på vilket humör vi kommer att vara, och på vilket väder det kommer att vara...

Kvällens fundering är Öppna förskolan i Kungsmarken. En jävla bit med buss och lika långt att gå... Men kanske trevligt ändå, vad vet jag, som aldrig varit där... Lite stressigt om båda är missnöjda på bussen eller om man inte får plats och de är ledsna... Det får mig att tveka.

På Em ska vi träffa goa Anette och lilla Ellen. Underbart! Det är nog de härligaste eftermiddagarna, de dagar vi ses, flickorna leker och skriker och slåss och jag och Anette snackar om allt och inget... Sånt man har riktigt goa vänner till. För det är något i alla fall HON är för MIG, en riktigt, riktigt god vän... En sån där som inte växer på träd, en sån som man snackar om allt med, en sån man kan vara på dåligt humör med men ändå skratta... Ja, sån är hon och sån är jag. Det är skoj. Och, vi har alltid, alltid långa och många diskussioner om allt och inget, det är ännu mer spännande... Längtar faktiskt lite, ska jag erkänna:) Så näe, på första undran, nej, ingen Öppna i morgon, då ska jag se till att vi är pigga på em när vi ska träffa goingarna i stället. Så får det bli.

Blir väl "Sjukhuset", två avsnitt, halvåtta till halvnio och sen en sväng till Ica, på morgonen, brukar bli något sånt:)
Nu har jag rett upp det också, tror jag. Hm, bör nog dra en snabbis med dammsugaren och en snabbplock i morgon också. Men, vi får se, vi får se:D

Så sover båda töserna

Fick i säng dem båda halvtio i kväll. Hade ju kunnat lagt dem tidigare om lilla Linis inte varit orolig och haft ajaj i magen... Insåg lite skrämmande hur van jag börjar bli. Fick messa Jesper och höra om han tyckte Linis skrek i går, jo, det tyckte han hon gjorde, i två timmar. Okej, så länge. När jag tänker efter vet jag ju att hon gapade två timmar, men jag börjar vänja mig och tycka att två timmar inte är "någonting" i jämförelse med vissa dagar. Tänker de dagarna att jag nog överdriver och inbillar mig...

Hur som haver, lite skrik i kväll, dock ingen fara, en spya, men det kan vara normalt... Lite intervallskrik, men även mkt tyst mellanåt. Övervägde hit och dit, sjukhus eller inte, men, hon lugnade sig och jag chansade på sövning i sängen med båda tjejerna och båda, hör och häpna, somnade... Och här sitter jag, halvelva på kvällen och bloggar i brist på annat, eller för att få en liten stund för mig själv..:)

Dags o sova snart... i morgon är en lång dag...

Dagisplatser

Nu har Joela blivit erbjuden två olika dagisplatser.
Ett borta i Gullberna park... Det är inte alls långt dit? Ehh, mjo, en aning. Nu ska de öppna ett tillfälligt dagis under våren, på Hästö, och de undrar om det vore något? Det är inte alls långt dit heller? Ehh, mjo, en aning...

Själv känner jag, att jag inte kan åka buss två timmar om dagen, för tre timmars dagis, jag kommer bara hinna hem och vända, innan jag måste vända och åka tillbaka. Så kul är det inte?

Näe, vi väntar, med stor spänning på en dagisplats på Trossö, och innan vi fått någon plats här, ja då får det faktiskt vara, så är det med det.... Känns dock skönt. Och alltid sticker det en och annan kärring i ögonen...

Det är bara, regn hos oss...

Ja, i dag är det kallt och regningt och ruggigt.
Vi tog oss ändå en sväng till Hoglands, det var barntomt. Men stora, härliga vattenpölar fanns det allt. Plask, plask... Tur vattenkläder finns och ett par vattentäta vinterskor!

Tyvärr stod jag inte ut med att vara ute så länge, den dumma vinterjackan jag väntat på har fortfarande inte kommit in i min storlek. Vi får se, annars får jag helt enkelt åka någon annanstans och leta jacka... En jacka jag vill ha och som finns i rätt storlek... Alltid så typiskt...

Nu har mannen åkt och jobbat, 27 timmar blir han borta, men "bara" 24 timmars arbetspass... Nåväl, sen är han åter igen ledig i tre dagar. Ett pass på hela veckan känns ändå underbart. Skitsamma om jag inte får sova så mycket:)

Linis sover, hon somnade som vanligt när vi gick ut och hon sover för ovanlighetens skull fortfarande. Joela ligger på mattan och pratar... ja för själv, och då och då hör jag henne ropa "maammmaa, vagööruuuu"... Hon är för skön...

I kväll återstår lite fika, barnen, jag och Daniela ska göra stan... ha ha, får se hur det går, sist fastnade vi hemma hos oss för liten bara skrek... Kanske något cafe en snabbis i dag, vi får se.

Tror jag ska kila in på Åhlens o se efter ett par handskar till Joela, har inte testat dem på henne, men vet det finns ett par där, för ett hyfsat pris. Måste ha flera par nu när det börjar bli kallt och blött ute...
Och just handskar har vi inte ärvt... Däremot en aning mkt vinterkläder, fodrade och ofodrade regnställ. Och ett par fodrade gummistövlar av lagom storlek som inte går att få på .... Nåväl, vinterkängorna visade sig fungera kanon de med:D

Vasslepulver

Puh, i dag råkade Elis få i sig Vasslepulver... Något livrädda blev vi en stund, beredda med alla mediciner och telefonen till ambulansen. Men.. INGENTING hände... Inte en reaktion.
Kanske var det 'för lite' för att hon ska reagera...
Eller, så är det BORTA, det kanske har vuxit bort!!
Måtte det vara det sista.

Snart ska vi in för provokation på sjukhuset, måtte det inte visa något..

För övrigt har vi varit på föräldargruppen, jag och barnen... Gick väl det med, på något sätt.
Sen var jag och Linis och handlade på Maxi.

Linis har haft lite ont i magen, trots att jag kört mjölkfri kost i tre dygn. Vi får se hur det artar sig... Nu sover hon dock för natten, tror jag...

Monday morning...

Ja, så var det måndag igen... Ja inte morgon längre, men det känns nästan så. Fick sova lite mitt på dagen, är lagom borta i skallen, Jolin skriker precis igen och Joela dansar till reklamen på TV´n. Jesper är i tvättstugan och hämtar tvätt, jag väntar på min morgondusch, som ska intagas när tvätten är klar...

Jaha, mer hinner jag inte skriva.

Ska ner på LINDEX, har en timme på mig innan de stänger, tur jag har 40 meter dit bara :P