Många stunder

Det ägnas många stunder till att tänka på Nemo, till att sakna honom och till att prata om honom. För det gör vi ofta här hemma, pratar om Nallebjörn...

Som häromdagen när vi fick för oss att det inte finns något som heter Snöstorm, utan bara dåliga kläder, på med barnkläder, på med mössor och vantar, ner i vagnen, ut i snön... För så var det alltid förr. Så gick vi där och insåg att förr gick vi ju alltid ut på samma långpromenad, oavsett väder. Bara till att traska.

Så kom vi på att börja prata om honom igen. Om vad han hade gjort, om hur han hade betett sig, om precis vid vilket tillfälle vi hade lackat ur på honom...

Första året utan, är ju första gången saker händer utan. Som första snön, Lucia, julen... Förra året på Lucia, var han med oss på Torget när Lucia sjöng. I år stod vi där utan honom, dessutom hade jag 39,5 i feber, men det är en annan historia... I övermorgon blir det första gången utan honom som det är jul.
Väder påminner mycket om Nemo. Och platser. Hm, ja det mesta påminner om honom eftersom han var vår älskade kille och alltid med överallt, oavsett om vi hade lust eller ej. Med var han, så var det, och ibland kunde jag önska mig en enda lugn dag utan honom...

I dag kom vår goa vän Pia förbi som har en hoffetik valp... Som jag inte vågat titta på än:) Och när hon berättade lite, skrattade jag inombords och log och sa 'Grattis till ett KRÄK'... Det är såna dom är, hoffarna, små kräk, som blir stora kräk, men oj så man ÄLSKAR dom...

Jag vet att jag avskydde när han skällde och folk glodde. Ibland ville jag inte gå ut med honom för han var så jobbig... Men nu, med perspektiv på honom kan jag inte förstå hur jag kunde tycka det var SÅ jobbigt? Hm, fast jag vet, han var asjobbig... Ett.. KRÄK helt enkelt...

Nåväl, fem månader har passerat, och nästa gång händer det annat roligt, så på halvårsdagen kommer jag faktiskt INTE skriva om honom... Känns... konstigt... Men så är det. Ibland vet man bara att det inte kommer att bli så...

Saknad är han hur som helst, min kille. Min bodyguard, min livräddare. Jag är honom EVIGT tacksam, för utan honom, hade jag ju inte levt. Då hade jag inte skrivit... Inte haft mina tjejer. Ingenting sånt... Jag hade varit begraven någonstans under gräset. Tragiskt men sant. Men, nu lever jag, och han fick många, men för få, fina år med oss.

Så, från jorden upp till hundhimlen, viskar jag i tystnaden.
"Jag älskar dig, min kille... Och saknar dig. Mitt kräk".