I valet och kvalet

Sitter och är i valet och kvalet om jag ska blogga eller inte, och om jag i så fall ska blogga öppet eller låst...

Nåväl, det kommer en liten uppdatering sedan sist ialla fall..

För en månad sedan exakt i dag var vi på Gran Canaria en hel vecka, hela lilla familjen VJJJ. Underbart. Förutom att ElisPelis mage började strula rejält där nere. Det började just den 22 januari, med kraftig diarre, för att sedan kräkas lite på natten. För att måndagen efter få smärtor och panik i över en timme... För att någon dag senare kräkas igen. Hängig var ordet på tösen. Ingen ork, ingen riktig glädje, ingen riktig energi.

Och mitt i allt slog det mig att det var den 22:a allt började, på Nemos 6 månaders bortgång...

Nåväl, hemma hos föräldrarna i Stockholm fortsatte eländet i nästan en vecka med Joela. Lite kräk här och lite där, och alla åkte dessutom på en rejäl magsjuka.

Hemma i KNA kom det tillbaka, gång på gång... Kräkningar, med någon dags mellanrum, stopp i tarmen.

Den 1 feb åkte vi in och fick lite klyx, lite kraftigare mot förstoppningen... Lite kom ut och vi trodde det var lugnt.

Men icke... Det har fortsatt, vi har ringt, det har inte i sig gått så bra då de nonchalerat oss..

Förra veckan kräktes tösen måndag och onsdag. Torsdag tog vi en tripp till privatläkare i Växjö, och det blev en flopp. Egentligen inte kanske, men det blev det eftersom han inte hade fler tips än de vi redan gjort... Och han var lite trögtänkt där också.

Hem igen, inget kommer ut. Resulax och forlax, inget händer.
Söndag kväll och flickan har ont. Inget kommer ut alls med lavemang.
Vi åker in, en trög läkare som inte vågar göra något mer än att ge mer lavemang, och inget händer där heller men vi blir hemskickade.
Joela får grymma smärtor i sex timmar på natten, vi vet inte vad vi ska göra, hon skriker i panik gång på gång... Pratar med rådgivningen, ringer barn på morgonen, efter mycket om och men får vi komma in.
Träffar en underbar läkare som tar oss på ALLVAR och en lika underbar syrra. ÄNTLIGEN!
Mer lavemang, inget händer, prover, allt ser bra ut. Åker hem, mer lavemang hemma, kräkningar i natt, lavemang i morse, inget händer.

Och i dag är det den 22:a, Nemos 7 månaders bortgångsdag... Vi ska in på röntgen och barn igen...

Ja, med andra ord, det som hänt sedan sist är ett antal spyor, ett antal tjat på sjukvården, ett antal besök på barnkliniken och privatläkare... Så mycket mer har vi inte hunnit med.

Vårt liv har helt enkelt bestått av en ledsen och ajajig liten tjej och en annan ännu mindre liten huligan, som tror hon är stor och kan själv...

Det är skönt att vi varit lediga tillsammans några veckor med allt detta strulet. PUH!

Jo, häromdagen var vi faktiskt på LEKLANDET också! Egentligen skulle vi åkt till Kaskad och badat med, men som prognosen sett ut har det inte funnits tillfälle och utrymme för det.

Vår tösabit mår inte så bra mellan varven och orkar inte så mycket även om hon vill orka.

Nåväl,, en tur till barn i dag och en tur till röntgen...

Inser hur många jag skulle hört av mig till men gah, tiden räcker inte till... Eller nåt sånt:)

Uppdatering...

Snart har halvåret passerat utan Nemo... Vad fort tiden går. Samtidigt känns det som det var i går han var här. Å andra sidan känns det som det var hundra år sedan, och ibland känns det nästan som han aldrig varit hos oss... Konstig känsla.
Nåväl, det går inte en enda dag utan att jag saknar det här kräket... Finns stunder då jag sätter mig och surfar efter omplaceringshundar... Mumma, det finns en jummijummihoffekille som är fyra år... Så vacker han är, så lik Nemo... Men så inser jag, att det är ju inteNemo, och stänger ner sidan... Det fungerar så...
Och det vore egoistiskt och opraktiskt med en vovve nu, det skulle faktiskt inte fungera särskilt bra. Men, drömma kan man... Mest av allt drömmer jag dock om MIN vovve...
Hade en dröm härom natten, då han var med mig igen...

Ja, annars tickar livet på för fullt... Småbrudarna är störtsköna, och envisa, de har viljor av stål, och Elis är en sån som aldrig ger upp, det har vi fått erfara tre kvällar i rad. Envisare unge kan man nog inte hitta, jag antar att hon ärvt det efter mig? :O

I går var vi på Leklandet, suveränt kul och Joela var så slut att hon till slut bara satt där på golvet, då åkte vi hem...

Ja, det var alles. Jolin växer så det knakar och är Superduperglad och hur charmig som helst. Underbara flickebarn!

Många stunder

Det ägnas många stunder till att tänka på Nemo, till att sakna honom och till att prata om honom. För det gör vi ofta här hemma, pratar om Nallebjörn...

Som häromdagen när vi fick för oss att det inte finns något som heter Snöstorm, utan bara dåliga kläder, på med barnkläder, på med mössor och vantar, ner i vagnen, ut i snön... För så var det alltid förr. Så gick vi där och insåg att förr gick vi ju alltid ut på samma långpromenad, oavsett väder. Bara till att traska.

Så kom vi på att börja prata om honom igen. Om vad han hade gjort, om hur han hade betett sig, om precis vid vilket tillfälle vi hade lackat ur på honom...

Första året utan, är ju första gången saker händer utan. Som första snön, Lucia, julen... Förra året på Lucia, var han med oss på Torget när Lucia sjöng. I år stod vi där utan honom, dessutom hade jag 39,5 i feber, men det är en annan historia... I övermorgon blir det första gången utan honom som det är jul.
Väder påminner mycket om Nemo. Och platser. Hm, ja det mesta påminner om honom eftersom han var vår älskade kille och alltid med överallt, oavsett om vi hade lust eller ej. Med var han, så var det, och ibland kunde jag önska mig en enda lugn dag utan honom...

I dag kom vår goa vän Pia förbi som har en hoffetik valp... Som jag inte vågat titta på än:) Och när hon berättade lite, skrattade jag inombords och log och sa 'Grattis till ett KRÄK'... Det är såna dom är, hoffarna, små kräk, som blir stora kräk, men oj så man ÄLSKAR dom...

Jag vet att jag avskydde när han skällde och folk glodde. Ibland ville jag inte gå ut med honom för han var så jobbig... Men nu, med perspektiv på honom kan jag inte förstå hur jag kunde tycka det var SÅ jobbigt? Hm, fast jag vet, han var asjobbig... Ett.. KRÄK helt enkelt...

Nåväl, fem månader har passerat, och nästa gång händer det annat roligt, så på halvårsdagen kommer jag faktiskt INTE skriva om honom... Känns... konstigt... Men så är det. Ibland vet man bara att det inte kommer att bli så...

Saknad är han hur som helst, min kille. Min bodyguard, min livräddare. Jag är honom EVIGT tacksam, för utan honom, hade jag ju inte levt. Då hade jag inte skrivit... Inte haft mina tjejer. Ingenting sånt... Jag hade varit begraven någonstans under gräset. Tragiskt men sant. Men, nu lever jag, och han fick många, men för få, fina år med oss.

Så, från jorden upp till hundhimlen, viskar jag i tystnaden.
"Jag älskar dig, min kille... Och saknar dig. Mitt kräk".

Fem månader

Så har fem månader passerat. Jag hade tänkt skriva något fint i dag, men vad har jag ingen aning om.
Kan väl säga som så... jag saknar honom.... Kung Nemo alltså...
Snart firas första julen utan honom...

Min älskade lilla kille...

Busungarna

Så var fredagen förbi... Och jag måste vara världens mest lyckligt lottade människa som har världens mest fantastiska små flickor...
Tog en fika på stan i förmiddags med kompisar, Joela tyckte väl inte att det var så kul på Åhlens Cafe, men det är klart, är man mätt så är det tråkigt att sitta stilla. Och näe, med två småttisar på cafe blir det mest stressigt när man är ensam förälder med för dem...

Båda har mått bra i dag. Ja, jag med, jag sov som en stock i natt, de stunder jag sov... Flickorna sov fint också, Jolin vaknade väl ett antal gånger och käkade, men så är det ju... I alla fall om man helammar:)

Joela har plötsligt slutat med välling, på sex nätter har hon inte tagit en enda, och innan det ville hon ha välling varje natt. Jätteskönt är det och jag hoppas att det håller i sig!

Så nu ska jag göra nåt annat. Båda sover, gäller att passa på innan man själv somnar:)

Mjölkprovokation...

Oj vilken dag...
I dag var det den stora dagen då Joela äntligen skulle provokaseras mot mjölk på sjukhuset... Liten nervös, men inte så farligt begav vi oss i väg. Först lite mjölk på läppen, ingen reaktion. Sen en milliliter vid fem tillfällen under fyra timmar. Ingen reaktion... Finemang, överlycklig åkte vi bussen hem... Jag tänkte att nu är vi fria, nu kan vi snart kasta alla sprutor och tabletter, nu kan vi snart låta flickebarnet äta glass, smaka choklad, äta vanlig mat... Kom hem och ringde min goa vän Anette... Och någonting gjorde att det kändes fel... Jag sa att det ju var så liten mängd, och vad händer om hon fått i sig allt det lilla vid ett och samma tillfälle... Sa att näe, jag känner mig nog inte helt säker ändå...

Vi lägger på och jag väcker Joela som har somnat i vagnen på vägen hem, ingen middag på hela dagen. Har stekt fyra, fem pannkakor som vi ska äta. Märker att hon är ovanligt seg och slö men äsch... Sätter henne i stolen och lägger fram en bit pannkaka. Vänder och steker på en sista, går fram till henne och sträcker pannkakan mot hennes mun. Och vad händer, jo hon börjar spy hysteriskt, gång på gång...

Följer inte handlingsplanen utan ringer bara 112, det är lite mjölk o för länge sedan... De skickar en ambulans med snälla gröna gubbar... Och ja, på den vägen är det.

Tur som tur var det så lite och under så lång tid, totalt fem ml på hela dagen... Så reaktionen blev inte värre än så, lite matt och trött, men ingen medvetslöshet...

Men, vad hade hänt om hon fått i sig allt det lilla vid ett tillfälle tex? Ingen vet, ja näe, ingen vet något, alla står lika frågande igen. I morgon får vi samtal och snart får vi åter igen prata igenom allt med allergiläkaren...

NU har jag gått och blivit nojjig. Men, nu mår flickebarnet bra igen...:)

Törstig och provokation

Joela dricker och dricker. På måndag måste det kollas upp... Räknar ut att hon druckit tre liter på 15 timmar och då har hon varit sovandes en hel del av de timmarna... Det känns inte alls normalt.

På torsdag ska vi in på lasarettet för provokation med mjölken, lite lagom nervöst... Får hoppas att det inte kommer nån reaktion. Sist hon fick i sig mjölk fick hon allergichock och var nära att dö... :S

I dag är hon nyklippt, en snygg pagefrisyr.... Sötnosen min. Så fin.

Linilini mår finifini.
Båda tjejerna har haft ett par bökigare nätter, men i natt tror jag det blir lugnt. Eller hoppas, för vi är själva... men det löser sig, allt löser sig alltid.

Idol tillsammans, alla tre brudarna och Anna...heja heja..

Nu, dags att aktivera barnen, som börjar bli uttråkade o arga:)