I valet och kvalet

Sitter och är i valet och kvalet om jag ska blogga eller inte, och om jag i så fall ska blogga öppet eller låst...

Nåväl, det kommer en liten uppdatering sedan sist ialla fall..

För en månad sedan exakt i dag var vi på Gran Canaria en hel vecka, hela lilla familjen VJJJ. Underbart. Förutom att ElisPelis mage började strula rejält där nere. Det började just den 22 januari, med kraftig diarre, för att sedan kräkas lite på natten. För att måndagen efter få smärtor och panik i över en timme... För att någon dag senare kräkas igen. Hängig var ordet på tösen. Ingen ork, ingen riktig glädje, ingen riktig energi.

Och mitt i allt slog det mig att det var den 22:a allt började, på Nemos 6 månaders bortgång...

Nåväl, hemma hos föräldrarna i Stockholm fortsatte eländet i nästan en vecka med Joela. Lite kräk här och lite där, och alla åkte dessutom på en rejäl magsjuka.

Hemma i KNA kom det tillbaka, gång på gång... Kräkningar, med någon dags mellanrum, stopp i tarmen.

Den 1 feb åkte vi in och fick lite klyx, lite kraftigare mot förstoppningen... Lite kom ut och vi trodde det var lugnt.

Men icke... Det har fortsatt, vi har ringt, det har inte i sig gått så bra då de nonchalerat oss..

Förra veckan kräktes tösen måndag och onsdag. Torsdag tog vi en tripp till privatläkare i Växjö, och det blev en flopp. Egentligen inte kanske, men det blev det eftersom han inte hade fler tips än de vi redan gjort... Och han var lite trögtänkt där också.

Hem igen, inget kommer ut. Resulax och forlax, inget händer.
Söndag kväll och flickan har ont. Inget kommer ut alls med lavemang.
Vi åker in, en trög läkare som inte vågar göra något mer än att ge mer lavemang, och inget händer där heller men vi blir hemskickade.
Joela får grymma smärtor i sex timmar på natten, vi vet inte vad vi ska göra, hon skriker i panik gång på gång... Pratar med rådgivningen, ringer barn på morgonen, efter mycket om och men får vi komma in.
Träffar en underbar läkare som tar oss på ALLVAR och en lika underbar syrra. ÄNTLIGEN!
Mer lavemang, inget händer, prover, allt ser bra ut. Åker hem, mer lavemang hemma, kräkningar i natt, lavemang i morse, inget händer.

Och i dag är det den 22:a, Nemos 7 månaders bortgångsdag... Vi ska in på röntgen och barn igen...

Ja, med andra ord, det som hänt sedan sist är ett antal spyor, ett antal tjat på sjukvården, ett antal besök på barnkliniken och privatläkare... Så mycket mer har vi inte hunnit med.

Vårt liv har helt enkelt bestått av en ledsen och ajajig liten tjej och en annan ännu mindre liten huligan, som tror hon är stor och kan själv...

Det är skönt att vi varit lediga tillsammans några veckor med allt detta strulet. PUH!

Jo, häromdagen var vi faktiskt på LEKLANDET också! Egentligen skulle vi åkt till Kaskad och badat med, men som prognosen sett ut har det inte funnits tillfälle och utrymme för det.

Vår tösabit mår inte så bra mellan varven och orkar inte så mycket även om hon vill orka.

Nåväl,, en tur till barn i dag och en tur till röntgen...

Inser hur många jag skulle hört av mig till men gah, tiden räcker inte till... Eller nåt sånt:)