Många stunder

Det ägnas många stunder till att tänka på Nemo, till att sakna honom och till att prata om honom. För det gör vi ofta här hemma, pratar om Nallebjörn...

Som häromdagen när vi fick för oss att det inte finns något som heter Snöstorm, utan bara dåliga kläder, på med barnkläder, på med mössor och vantar, ner i vagnen, ut i snön... För så var det alltid förr. Så gick vi där och insåg att förr gick vi ju alltid ut på samma långpromenad, oavsett väder. Bara till att traska.

Så kom vi på att börja prata om honom igen. Om vad han hade gjort, om hur han hade betett sig, om precis vid vilket tillfälle vi hade lackat ur på honom...

Första året utan, är ju första gången saker händer utan. Som första snön, Lucia, julen... Förra året på Lucia, var han med oss på Torget när Lucia sjöng. I år stod vi där utan honom, dessutom hade jag 39,5 i feber, men det är en annan historia... I övermorgon blir det första gången utan honom som det är jul.
Väder påminner mycket om Nemo. Och platser. Hm, ja det mesta påminner om honom eftersom han var vår älskade kille och alltid med överallt, oavsett om vi hade lust eller ej. Med var han, så var det, och ibland kunde jag önska mig en enda lugn dag utan honom...

I dag kom vår goa vän Pia förbi som har en hoffetik valp... Som jag inte vågat titta på än:) Och när hon berättade lite, skrattade jag inombords och log och sa 'Grattis till ett KRÄK'... Det är såna dom är, hoffarna, små kräk, som blir stora kräk, men oj så man ÄLSKAR dom...

Jag vet att jag avskydde när han skällde och folk glodde. Ibland ville jag inte gå ut med honom för han var så jobbig... Men nu, med perspektiv på honom kan jag inte förstå hur jag kunde tycka det var SÅ jobbigt? Hm, fast jag vet, han var asjobbig... Ett.. KRÄK helt enkelt...

Nåväl, fem månader har passerat, och nästa gång händer det annat roligt, så på halvårsdagen kommer jag faktiskt INTE skriva om honom... Känns... konstigt... Men så är det. Ibland vet man bara att det inte kommer att bli så...

Saknad är han hur som helst, min kille. Min bodyguard, min livräddare. Jag är honom EVIGT tacksam, för utan honom, hade jag ju inte levt. Då hade jag inte skrivit... Inte haft mina tjejer. Ingenting sånt... Jag hade varit begraven någonstans under gräset. Tragiskt men sant. Men, nu lever jag, och han fick många, men för få, fina år med oss.

Så, från jorden upp till hundhimlen, viskar jag i tystnaden.
"Jag älskar dig, min kille... Och saknar dig. Mitt kräk".

Fem månader

Så har fem månader passerat. Jag hade tänkt skriva något fint i dag, men vad har jag ingen aning om.
Kan väl säga som så... jag saknar honom.... Kung Nemo alltså...
Snart firas första julen utan honom...

Min älskade lilla kille...

Busungarna

Så var fredagen förbi... Och jag måste vara världens mest lyckligt lottade människa som har världens mest fantastiska små flickor...
Tog en fika på stan i förmiddags med kompisar, Joela tyckte väl inte att det var så kul på Åhlens Cafe, men det är klart, är man mätt så är det tråkigt att sitta stilla. Och näe, med två småttisar på cafe blir det mest stressigt när man är ensam förälder med för dem...

Båda har mått bra i dag. Ja, jag med, jag sov som en stock i natt, de stunder jag sov... Flickorna sov fint också, Jolin vaknade väl ett antal gånger och käkade, men så är det ju... I alla fall om man helammar:)

Joela har plötsligt slutat med välling, på sex nätter har hon inte tagit en enda, och innan det ville hon ha välling varje natt. Jätteskönt är det och jag hoppas att det håller i sig!

Så nu ska jag göra nåt annat. Båda sover, gäller att passa på innan man själv somnar:)

Mjölkprovokation...

Oj vilken dag...
I dag var det den stora dagen då Joela äntligen skulle provokaseras mot mjölk på sjukhuset... Liten nervös, men inte så farligt begav vi oss i väg. Först lite mjölk på läppen, ingen reaktion. Sen en milliliter vid fem tillfällen under fyra timmar. Ingen reaktion... Finemang, överlycklig åkte vi bussen hem... Jag tänkte att nu är vi fria, nu kan vi snart kasta alla sprutor och tabletter, nu kan vi snart låta flickebarnet äta glass, smaka choklad, äta vanlig mat... Kom hem och ringde min goa vän Anette... Och någonting gjorde att det kändes fel... Jag sa att det ju var så liten mängd, och vad händer om hon fått i sig allt det lilla vid ett och samma tillfälle... Sa att näe, jag känner mig nog inte helt säker ändå...

Vi lägger på och jag väcker Joela som har somnat i vagnen på vägen hem, ingen middag på hela dagen. Har stekt fyra, fem pannkakor som vi ska äta. Märker att hon är ovanligt seg och slö men äsch... Sätter henne i stolen och lägger fram en bit pannkaka. Vänder och steker på en sista, går fram till henne och sträcker pannkakan mot hennes mun. Och vad händer, jo hon börjar spy hysteriskt, gång på gång...

Följer inte handlingsplanen utan ringer bara 112, det är lite mjölk o för länge sedan... De skickar en ambulans med snälla gröna gubbar... Och ja, på den vägen är det.

Tur som tur var det så lite och under så lång tid, totalt fem ml på hela dagen... Så reaktionen blev inte värre än så, lite matt och trött, men ingen medvetslöshet...

Men, vad hade hänt om hon fått i sig allt det lilla vid ett tillfälle tex? Ingen vet, ja näe, ingen vet något, alla står lika frågande igen. I morgon får vi samtal och snart får vi åter igen prata igenom allt med allergiläkaren...

NU har jag gått och blivit nojjig. Men, nu mår flickebarnet bra igen...:)

Törstig och provokation

Joela dricker och dricker. På måndag måste det kollas upp... Räknar ut att hon druckit tre liter på 15 timmar och då har hon varit sovandes en hel del av de timmarna... Det känns inte alls normalt.

På torsdag ska vi in på lasarettet för provokation med mjölken, lite lagom nervöst... Får hoppas att det inte kommer nån reaktion. Sist hon fick i sig mjölk fick hon allergichock och var nära att dö... :S

I dag är hon nyklippt, en snygg pagefrisyr.... Sötnosen min. Så fin.

Linilini mår finifini.
Båda tjejerna har haft ett par bökigare nätter, men i natt tror jag det blir lugnt. Eller hoppas, för vi är själva... men det löser sig, allt löser sig alltid.

Idol tillsammans, alla tre brudarna och Anna...heja heja..

Nu, dags att aktivera barnen, som börjar bli uttråkade o arga:)

Snö och feber

Så är snön här... Eller ja den har varit här ett tag.
Men nu är den också här!

I dag tog vi pulkan. Ut i backen.
OJ vad kul det var, eller inte alls... För pulkan är för bebisar och nej, den gick för sakta. Elis älskar fart, mkt fart ska det vara... Inget mesande här inte... Så ny pulka, eller snowracer ska införskaffas om det råkar finnas att köpa någonstans inom tio mils radie, typ.

Efter lunch var jag med Linis och vaccinerade henne. Våra flickor är väldigt olika i sättet, och Linis är en mycket känslig liten ung fröken... Så jag sa redan innan sprutorna, att den här flickan kommer att gallskrika,för hennes storasyster reagerar inte. Och hon kommer att få feber för det fick aldrig storasyster det första året. Och ja då, hon skrek och grät och skrek hela vägen hem och hemma med... Och ja då, närmare 39 grader i feber. Vad var det jag sa?

På cupen halkade vi ute, jag och Linis på vägen hem. De hade ju plogat, och ja egentligen inte just där, men de hade nog ställt ner skopan där en gång, och vips låg vi på backen, för jag hade ju henne i bärsele. Vurpan gick förhållandevis bra, men, i efterhand har jag haft huvudvärk, ont i nacken och axeln. Sträckning, inget annat, ingen av oss slog i skallarna...
En snäll människa hjälpte oss upp, jag vågade inte ställa mig igen och funderade på hur jag skulle lyckas krypa på knä hem och mannen som hjälpte oss höll också på att ramla, precis där.

Och ja, det där ÄR typiskt mig. Jag halkar ett antal gånger varje vinter. På alla möjliga sätt och vis. Inget nytt, ingen är förvånad när jag säger att jag halkat, mest hör jag lite små suckar och *Hur lyckas du"...

Nu är det snart dags för sängen att få besök.

Jo måste tillägga att jag var hemma hos vår goa vän Anette i deras nya hus i fredags. Så fint de har, så mysigt:) Och, jag fick så god mat av hennes man, som är kock, jag åt mer än jag någonsin gjort, ja tre STORA tallrikar och hjälp, jag ville ha mer... inte likt mig när det gäller mat, men OJ så GOTT det var. Men så är han en otroligt duktig kock också:D Och Anette är en så otroligt härlig värdinna att komma hem till:) Tack för det godingar!